Namen, som det kan bli! Tog i lite for mycket kan man kanske tycka. Fran tarna till och med. Det var synd.
Det ar vad som hander om man sitter 22 timmar i en dalig buss med fula manniskor. Laser man dessutom upplyftande Ballard sa gar det annu mer at helvete.
(namedropping ar sa bra, det ar sa fint och jag ar ju battre an alla pa jorden)
Varfor gor ni sa? Forstar ni inte att nar ni behandlar mig som nagon form av javla circus-clown blir jag trott, bitter, sur och ger upp tron pa det har med manniskor. Ni far mig att visa fuck you at en javla skolklass menlosa smaflickor. Fattar ni inte! Vi som kunde ha det sa trevligt istallet, dricka kaffe och prata politik. Men nej, istallet skall ni bete er som javla vap och forstora alltihop.
Det ar for trakigt alltsammans!
Min kusin bad mig skriva nagot till ett projekt hon har gang i i skolan, fick skriva vad jag ville bara det handlade om hemlangtan, det blev valdigt gulligt, fint och sa men jaja, far svara lite extra nu sa blir det sakert bra (fan, helvete, hora och KUKEN):
Jag var bra pa det dar med hemlangtan nar jag var liten. Pa ett av varldens da, storsta scoutlager fick jag en form av hjarnslapp och bestamde mig gratande for att ”nej, nu far det fan vara nog, inget mer javla scoutande”. Bestamt retirerade jag till taltet, packade resolut min lanade, klarbla haglofs med stalram (foljde givetvis instruktioner pa att rulla och packa ordentligt) och invantade upphamtning fran mina intet ont anande foraldrar. Jag minns valdigt fa saker fran det dar lagret (det var visserligen langesedan), men jag kommer ihag ett mystiskt, hogst kemiskt tuggummi med Karl Alfred och hans pipa pa omslaget. Det skulle forestalla spenat. Detta tuggade jag pa i vantan pa att fa komma hem.
Visst klassar jag detta som lite av ett nederlag. Min langtan efter det valbekanta blev helt enkelt for stor och det slutade med att jag somnade i bilen pa vagen till familjehemmet, till mitt forsvar far jag havda min ringa alder!
Idag ar jag ambitios och vuxen, i alla fall pa papperet. Likval har min senaste resa, ett livat roj genom val valda delar av Sydamerika, stundtals inneburit en hjartskarande hemlangtan. Under svaga stunder har allt nyss sa fargstarkt och spannande forefallit lika frammande och skrammande som en bebodd jupiter-mane. Likval ar jag har fortfarande. Likval rads jag inte de alltfor sma bussar som med hjalp av 17 timmar dalig asfalt garanterat kommer ge mig ryggskott. Jag packar fortfarande min ryggsack (numera gron och utan stalram) men ej for en hemresa, bara den vidare resan.
Det finns saledes en liten mojlighet att jag trots allt ar lite storre an de dar hemska dagarna i ett kallt var-Sverige for manga ar sedan.
Forvisso ar jag formodligen inte ensam om att da och da kanna av en desperat langtan efter hemtrakterna. Alla resande kanner formodligen av nagot liknande, kanske ar detta lite av forklaringen till den sammanhallning som uppstar mellan resande. Aldrig forr har jag mott manniskor sa hastigt (och lustigt) som under denna resa. Ena stunden ar man trott och dammig efter en hard batalj med en overfylld bussterminal, varefter man traffar ett gang vilda australiensare med dartill horande brutna rugby-nasor och plotslitg sitter framfor ett dignande bord fyllt med mat man knappt kan uttala namnet pa for att sedan skralande forsoka overtraffa varandras reseupplevelser. Kanske delar man en valfylld flaska sockerrors-brannvin med ett gang lokala pa en vacker strand eller sa far man tips var man borde, och kanske viktigare, inte borde aka for att uppleva landets finare delar av en vanlig infoding som precis som en sjalv sitter och skumpar pa en buss pa vag mot nya aventyr.
De moten som uppstar utgor lite av den magi som gor hemlangtan till nagot mindre farligt, till nagot nastan dragligt. Det blir en del av sjalva resan, en bekraftelse pa att man rent faktiskt har ett hem att atervanda till.
Jo, jag ar trott. Valdigt trott. Har cyklat runt pa gulfinken (det fick cykeln heta) hela dagen och smakat pa massa vin. Utover det kommer har lite ”authentic aussie”-snack:
”You know my other son, he´s cocks fucking huge”
Varpa den andra sonen (far och son ute pa backpacking tillsammans, lite som om de var en levande rakhyvelsreklam)svarar:
”Yeah, it´s fucking amazing!”
VAD svarar man pa det…
”Namen det sager ni inte, sa trevligt!”???
God natt!
Nu har jag visserligen ett ratt sjuk mangd tequilla innanfor vasten men… Folk fran Australien ar helt sjuka. Kanske berattar jag mer imorgon, men lovar inget! Ar vansinnigt trott efter bingomannens framfart och borde verkligen ga och lagga mig, hostelet har rosa lakan och det ar ju aldrig fel!
Snark!
jo det ar sant, hastigt och lustigt drar buss-stewarden fram en mic och vralar att det minsann ar dags att spela bingo…
Fan vad alla ar trasiga! Och jag ar helt bortkommen. Inte i resan da, den ar fortfarande fantastisk, men livet hemma hinner ju ikapp en (det dar skrev jag inte, gjorde jag? GAH!) nar man hor sig for, laser och allmant rumsterar. Jag vill val kanna igen mig i nagot men det gor jag inte sa istallet skall jag ga och ata lunch pa stallet med den gammla damen som sager ”me amore” till alla och sedan trippar runt med olja, vinager, salt och tandpetare.
Ikvall gar bussen. Sen skall jag hyra en cykel att bearbeta andernas sluttningar med, i jakt pa vingardar.
Det senaste ar att skriva sjukligt korta inlagg pa bloggen. Det ar haftigt. Imorgon skall jag aka buss igen, standigt dessa bussar. Med mat, filmer, ont i ryggen och serverande man i sma slipsar!
Jag blir sa sentimental nar jag laser andras bloggar. Det ar mystiskt, men allt verkar handa i Stockholm.
Lasa har jag gjort, en javla massa. Och det ar alldeles sent pa natten och mannen som satt och tecknade teckensprak in i webbcameran bredvid har for langesedan gatt hem och lagt sig. Fullandat hade allt varit om jag haft en whisky vid sidan av, eller ett glas som jag druckit whisky av som mest stod och luktade gott sadar i efterhand.
Sen har jag lyssnat pa Tom Waits och funderat pa hur mycket jag saknar ett riktigt hem, alltsa inte en ryggsack i ett skraltigt skap med hanglas fran Kockums fritid i Malmo.
For att avsluta kvallen tanker jag pa en batteridriven robot jag hade som liten. Man hallde matolja i den sa kom det rok nar den rorde sig. Matolja, tanka sig!
